FRA-debatten, en metaanalys

Eftersom jag misstror mina egna instinktiva reaktioner, började jag fundera på vad det egentligen var som fick mig att engagera mig aktivt i FRA-debatten, till skillnad från så många andra debatter. Och om man bortser från en viss oädel skadeglädje över att somliga pajaspolitiker äntligen ordentligt demaskerats som sådana, så var det förstås en kombination av ett antal sakskäl som knuffade mig bortom gränsen för min vanliga politiska passivitet. Och eftersom jag tror att detta inte bara gäller mig, utan även anti-FRA-engagemanget i stort, har jag skrivit en artikel i Expressen där jag försöker analysera debattens utgångspunkter. — Förmodligen och förhoppningsvis är detta det sista jag skriver i anknytning till FRA-debâclet.

Uppvigling i demokrati- och FRA-frågan

Gud förbjude att jag någonsin blir ledarskribent. Det är nästan så att jag hellre skulle skaffa mig ett hederligt arbete. Men när jag skickade in detta inlägg om den svenska demokratin till Expressens kultursida så fick jag höra att det var det logiska nästa steget…

När jag nu läser igenom den snabbskrivna texten ser jag att den hade kunnat förtydligas på ett par punkter. Men dess huvudteser torde vara tydliga nog.

PS. För övrigt är det ganska underhållande att idag kontrastera herr Federleys pinsamt och förutsägbart självgoda blogginlägg med de hundratals kommentarer från hans före detta fans det fått…